Livia får en kappa när hon fyller år. Den är gammal men inte sliten. Hennes mamma såg den i fönstret till en antikaffär och föll för den direkt. Äkta vintage. När Livia sätter den på sig känner hon att det är något speciellt med den, hon känner sig speciell. Hon börjar fantisera vem som en gång kan ha ägt och burit den före henne. Men när hennes kompis Klara ska prova kappan blir Klara som galen och säger att den kliar och liksom vill strypa henne.
Hon har börjat få lustiga infall också, när hon har kappan på. Hon tar en promenad på kyrkogården och fastnar för en grav till en flicka som visst bara blev elva år, precis lika gammal som Livia är nu. Hon kan inte låta bli att fortsätta besöka graven varje dag och sitta där på bänken framför den.
Det är en gammal grav som ingen sköter om. Det känns sorgligt att flickan är bortglömd. Tiden flyger iväg när hon sitter där och Livia glömmer allt, skolan, möten, kvällsmaten. En dag sitter det redan en annan på bänken. En mycket gammal man. Och någon har lagt blommor på graven. Hon känner att kappan bär på ett budskap, den liksom vill säga något, och det är Livia som är budbäraren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar