När Ada har blivit stark nog för att gå ut blir hon visad genom korridorer till Eden, ett jättestort rum under en kupol med gröna träd, växter och sittplatser i bersåer. I en annan korridor ligger hennes rum. Lika tomt som i sjukrummet, förutom att de är fyra stycken som har varsin säng.
Ada märker direkt att hon inte är välkommen. Eden låter som paradiset men är ett helvete. Det är en slags elitskola där alla kämpar för sitt bästa som om de gällde livet och ingen vill hjälpa någon annan. Sverige finns inte längre. Det här verkar vara vad som är kvar. Vad är meningen? Det får man veta i fortsättningen för det här är första delen i en mycket gripande serie.
Boken handlar om en familj med ett barn, en flicka, som förtvivlat upplever hur hennes föräldrar glider ifrån varandra. De talar inte längre med varandra och verkar mest arga och irriterade på den andre. En frostig snögubbe trycker sig in emellan dem, som en symbol för kylan dem emellan. Till slut börjar det snöa inomhus och hela huset är täckt av is fast det inte är vinter. Det är så det känns för den lilla flickan.
I huset finns minnen från när de alla var glada tillsammans. En kudde, ett foto, en växt som de planterat ihop. Flickan samlar allt i sitt rum och hoppas att det ska hjälpa om hennes föräldrar blir påminda om hur bra de hade det. Kanske kan det väcka deras närhet och glädje som familj igen?
Som ni förstår är det här en bok som man behöver prata med barnet om när man läser. Den är mycket fint och emotionellt illustrerad med tydliga poänger.
En dag på väg hem går Tyra förbi en stor grop i marken i närheten av herrgården där man antagligen ska bygga ännu ett nytt hus, en vit låda som de andra. Hon skymtar någonting rött i kanten på leran i gropen och kryper in under stängslet. Det är en röd liten fågel av glas som hon gräver fram. När hon väl har fått den i sin hand börjar en sorglig historia att nystas upp, allt eftersom hon följer spåren och som förklarar en hel del både av vad som hänt med bruket och med en familj.
Som medhjälpare får hon Eddie med de fina ögonen och hans gulliga hund.
När Isa ska fylla tio år får hon veta att det låg en stor glaskula i näverkonten då hon hittades. Den tas fram och Isa tar den i sina händer. Då händer något märkligt med kulan. Den börjar skimra och lysa i olika färger när hon håller i den, och bara då. Det gör att gammelmor Hulda minns en saga om en kung som styrde över vintern med sin spira och hans drottning som gjorde så att det blev sommar när hon lade händerna om sin kula. På så sätt behöll de balansen mellan årstiderna. Kan det verkligen vara så att det har blivit allt längre vintrar därför att drottningen inte längre har sin kula? Är det Isas uppdrag att se till att den kommer tillbaka till henne och att de ska få somrar igen?
Isa ger sig av med kulan och sin bästa kompis hermelinen Irmelin som sällskap, och ja, det är en annan annorlunda sak med Isa. Hon förstår och kan tala med djur. Isa är inte vem som helst.
Agnes reser hela vägen ner från Haparanda till Ljungviken i Smålands djupa skogar. Där träffar hon likasinnade och får undervisning. I slutet av sommaren ska de avlägga prov och de som lyckas bäst kommer att kunna söka vidare till internationella skolor i London, New York och Hong Kong. Agnes, som inte har trivts i skolan i Haparanda längtar efter att få kunna ta sig vidare.
När hon är på skolan börjar det hända otäcka saker. Det länkas ihop med flera ouppklarade dödsfall genom drunkning runt om i världen där de omkomna har gemensamt att de är "begåvade". Hotet kryper närmare.
I Vesta-Linnea och månskenet känner Vesta-Linnea sig olustig. Hon vill inte gå ur sängen fast hon lovat lillasyster att leka i kojan. Men Vesta-Linnea vill inte. Livet är trist och segt. Till slut lockas hon ur sängen och känner sig lite bättre under dagen. Senare kommer mammas kompis Bodil för att bo hos dem under några dagar. Bodil är alldeles skakig och ledsen. Hon är så olycklig att hon knappt kan andas. Vesta-Linneas mamma ska ta hand om henne. Hon säger att Bodils hjärta är krossat.
Vesta-Linnea funderar på hur ledsen man kan bli och hur man kan ta sig vidare, för de gör dom. Det slutar med att Vesta-Linnea är både kojlycklig, mammalycklig, plättlycklig och systerlycklig! Och Bodil klarar av att le lite försiktigt.
Herdepojken David vaktar familjens får för faror som vilda hyenor. Till hjälp har han en stenslunga. Det är inte lätt att pricka rätt men efter en fullträff blir han kaxig. Pappan skickar honom med mat till sina storebröder som väntar på att kriga mot de fruktansvärda filistéerna. Striden kommer inte igång för varje morgon för filistéerna fram sin jättelika krigare Goliat och ropar ut att de vill att någon ska komma från motståndarsidan och anta Goliat i en tvekamp. Men det är ingen som antar utmaningen. Därför går dagarna utan att något händer. Men så kommer David...
