Kim återvänder till Värmland och återser sitt barndomshem. Nu har den sista dött, farmorn, och släktgården är hans. Han ser allt det gistna och tänker på sin barndom, hans döda pappa och att han själv flyttade iväg med sin mamma bort från allt.
Överallt i huset sitter det post it-lappar med budskap på. Dem undviker han i det längsta att läsa. I huset finns spår efter farföräldrarna och från hans egen barndom. Och runtom huset finns en massa kråkor och Kim känner sig märkligt hotad av dem. Vad vill de? Till slut börjar han läsa post it-lapparna och det blir en resa in hans inre och bland minnen.
Det här är en grafisk bok, inte jättemycket text, men den ställer ändå krav på läsaren. Den handlar om identitet och minnen och att försonas med sin barndom. Den är väldigt spännande med läskiga väsen, men slutet är ljust och andas tillförsikt. Illustrationerna är mörka och spännande och på samma gång mycket vackra. Nominerad till Augustpriset 2020!
