Det börjar med att Fitz pappa och lillasyster cyklar omkull i vinterhalkan, alldeles utanför lägenheten. Fitz ser från fönstret hur pappa får styret intryckt i magen medan Bente, lillasyster, som satt och höll i en spark skriker och blodet sprutar. En fingertopp har skurits av mot en av sparkens vassa medar. De hittar den en bit bort och med hjälp av en snäll granne följer den med i en fryspåse raka vägen till sjukhuset för att sys på plats igen.
Det har bara gått en vecka sedan föräldrarna släppte bomben. De ska gå skilda vägar. Fitz och Bente ska bo hos dem varannan vecka. Men det värsta är att Fitz har hört mamman säga att det ska bli skönt med egentid, att hon äntligen ska kunna få vara sig själv igen. Det är det som svider. Att hon vill slippa dem, sina egna barn.
Bokens fortsättning utspelar sig på olika avdelningar av sjukhuset. Det är en egen värld. Fitz skulle väldigt gärna vilja bli doktor. Men just nu är hon mest arg och ledsen. Hur ska deras världsfrånvända pappa klara sig utan mamman? Kommer han ens att ha mat hemma när de kommer?
Fitz lämnar dem under den långa väntan på akuten. Hon tar hissen högst upp, till våning 11, där hon möts av en stor vägg av panoramafönster med en fantastiskt utsikt över hela staden. Men hon är inte ensam. Där sitter en kille med lång lugg över ansiktet. Samtidigt börjar det att snöa. Det är magiskt. Det är så hon träffar Alex. Han är också upprörd, men över något helt annat.
Fitz blir invigd i sjukhusets omtumlande värld av patienter, anställda och deras fascinerande utrustning. Boken utspelar sig under en dag men känns som ett universum.
