Det var länge sedan jag skrattade högt när jag läste! Edgar är en skön kille med Downs och att få följa med i hans tankebanor är både befriande, roligt och tankeväckande. Han bor i ett eget hus, fast han är tolv, med många mammapappor som avlöser varandra. Bäst tycker han om Lise. Tidigare var han ofta arg och hans mamma orkade inte med honom. Nu är han glad och stabil, även om några i klassen driver med honom och försöker få honom att göra dumma saker, som att kasta sten på skolans fönster eller kissa öppet i en grannes trädgård. Självklart vet han att det är fel och han gör det inte, även om det är nära, för han vill gärna vara med i gänget. Sverre är den pådrivande. Edgar ska ha kalas när han fyller tretton och bjuder gänget från klassen. Sverre föreslår att Edgar också ska bjuda en granne som är känd för att ha ett förfärligt humör. Edgar gör som Sverre säger och går hem till Arga-Lars, som visar sig inte alls vara farlig, men Sverre och gänget har en baktanke. Kalaset börjar så bra men slutar i full dramatik och tumult! Edgar visar prov på stort mod och äkta kärlek till sina medmänniskor.
