Kristina Ohlsson: Glasbarnen

Billie och hennes mamma har flyttat till en ny stad och ett nytt hus. Det är ett gammalt hus som stått tomt en längre tid. Vad de inte vet är att det har varit svårsålt därför att alla på orten tror att det spökar där. Ganska direkt efter inflyttningen börjar det också hända märkliga saker. Takkronan i vardagsrummet börjar t ex plötsligt att svänga fram och tillbaka fast det varken blåser eller drar. Någon har skrivit ”försvinn” på en tidning på byrån, och hon hittar avtryck i dammet från en liten barnhand. Vem har varit där? Billie väcks också av konstiga knackningar på natten. 

Billies mamma blir arg på Billie, hon tror att det är hon som gör så här för att hon vill flytta tillbaka till deras gamla stad. Billie går kvar i sin gamla skola, hon tar bussen dit. Men hon har fått en killkompis i den nya staden, Aladdin heter han. Aladdin berättar för henne vad som sägs om huset. Ingen familj har bott där någon längre tid. Alla verkar ha flytt hals över huvud. Alltid efter att någon i huset har dött eller nära på blivit dödad. 

Billie bara måste få veta mer. Hon vill verkligen inte bo kvar. Huset vill inte ha dem där, det känner hon starkt. Med Aladdins hjälp får hon veta mer och mer om huset, t ex att det byggdes för hundra år sedan för att bli ett barnhem, Solgläntan, för föräldralösa men att något fruktansvärt hände där och barnhemmet stängdes efter bara några år. Och en anställd hängde sig i takkronan, den som fortfarande svänger då och då. Det finns mycket mer att få reda på om man talar med rätt personer. Och viktigast av allt: Hon måste övertyga sin mamma om att de måste flytta innan det är försent!

Läs fortsättningen i Silverpojken och Stenänglar!