Christina Wahldén: Mitt käraste gyllene barn

Det här är den sanna historien om Kaja Finkler, överlevare från två av andra världskrigets koncentrationsläger. Hon har bett författaren att inte använda ordet nazist utan att kalla alla tyskar för tyskar. Alla bär samma skuld, också de som inte reagerade mot det vansinniga som hände.

Kaja var sju år 1942 då hon smugglades ut från ett getto i Warsawa, där en tredjedel av stadens polska judar tvingats tränga ihop sig på 2% av stadens yta. Tyfus, en livsfarlig febersjukdom skördade många offer och Kajas mamma ville rädda henne från att bli smittad. Kajas pappa var i en annan stad. Ingen av dem hade rätt att resa därför att de var judar. Så en mörk, kall natt blir hon i hemlighet kastad över muren som ska stänga dem inne. Där väntar en kvinna som tar henne med tåg till pappans stad. Men det räcker inte. Ingen av dem kommer att vara trygga på länge. 

När hon äntligen återförenas med sin mamma så är det bara för ett kort ögonblick. De separeras och Kaja hamnar ensam i arbetslägret Ravensbrück, norr om Berlin. Där blir hon fast i två år och vet inte alls om någon annan i hennes familj lever. Hon är tio år och väger elva kilo när det är dags att flytta till nästa läger, Bergen-Belsen. Fångarna står trångt packade i tågvagnar och de har ingen aning om vart de är på väg, om de lever nästa dag eller inte. Men befrielsen är nära nu, brittiska soldater tar över lägret 15 april 1945. Man undrar om hon har någon släkt? Kaja har sin morfar i New York. Hon skulle kunna få komma dit. Men vägen är inte rak. Det blir en sväng över Sverige och Kaja hoppas hela tiden på att få träffa sin mamma, om hon också har överlevt?

Boken bygger på samtal mellan författaren och Kaja Finkler och på brev som skickades efter kriget. Den är inte så tjock men säger mycket.